"Ja visst gör det ont"

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.


Ur diktsamlingen "För trädets skull".



Tillatelse er innhentet fra selskapet og bekreftet av  Jenny Asén ved ALIS.

Dette er et dikt som jeg har hatt lyst til å legge ut lenge.

Det er av Karin Boye og minner om hennes skjebne som lesbisk. Det å være annerledes den gangen, hvor vanskelig det kunne være.

I et tidligere innlegg, var jeg innom dokument2 programmet "Ikke en mann i sikte"  og der var det nettopp en eldre kvinne som fortalte at da hun forstod at hun var lesbisk, tenkte hun umiddelbart på Karin Boye og hennes skjebne. Karin Boye endte med å ta sitt eget liv.
I dag finnes det heldigvis mer håp i det å "komme ut av skapet", selv om det også eksisterer både intoleranse og hatkriminalitet.